The Harlequin

Was you the man who came in to my life unexpected?
I can still remember your first steps.
You where so different from the others.

You was so free and flexible.
You didn’t see any obstacles or feel unsecured.
You just dance in to my life like the Harlequin with his magical staff.

Your clothes were different from the others.
Every square had his own shape and colour.
The clothes was painted in red, black and white

You were the king who stood for all the cards colours.

Hearts
Spades
Diamonds
Clubs

No one could ever take your place.

Every movement and gesture had his own personality and structure.
Your passion was to dance and to bring joy and happiness in to our life.
You was the rot of the rot who felt love and compassion for others.

You will always be my Harlequin.
And I will always remember you as the man who danced on the moon.

And perhaps.
And perhaps.

I can be your Flower.
I can be your Moon.
I can be your Journey.


- Skriven av Annina Koch

Katten som blev berövad sin son

Den djupa sorg denna katt lät mig känna tog mig med storm och häpnad. Jag känner mig så maktlös och så otroligt förkrossad. Hennes sorg har inget slut och den har inte ens någon början. Hon kommer alltid ha min respekt och ödmjukhet. Hennes tystnad och liv kommer alltid få mina känslor och tankar att tänka på andra djur, i hennes ställning. Det gör så ont i mig att få känna detta och det hon har visat mig. Men det som verkligen ger mig tårar i ögonen är hennes sorg över när de berövade hennes son. Att hon aldrig fick säga farväl eller på något sätt ta avsked från honom. Något jag nu har fått känna och verkligen bli medveten om är att det inte är deras historier, som sårar mig djupt. Utan det är hur de känner sig och det som fortfarande finns kvar i efter allt. Det som är ett tomt brustet hjärta och vilseheten att inte veta vem de är. Det är detta som verkligen gör mig illa både i mig och i dem. Jag kan fortfarande ha det svårt när det kommer till sådana händelser, eftersom det är inga lätta energier det handlar om. Men jag har fått höra detta förut och det är att jag är mottaglig och kapabel för detta. Och jag ska hjälpa djuren utifrån det jag får känna och se när de kontaktar mig.
Sotis jag lovar dig att du ska få bli från din börda och skräck. Jag finns här för dig och jag ska inte tillåta dig lida något mer nu. Du är fri min kära, en fri själ som har lättat sitt hjärta med de mest tungaste saker ett djur inte ska behöva genomgå. Jag ska nu göra dig fri och klippa din bundna band som håller dig kvar i din skräck och sorg.

Du har mitt ord och förlåtelse. Jag tackar dig för din tillit och att jag fick ta del av din historia.! Det betyder mycket för mig. Tack S!

Min tappra Soldat

Ju längre tiden går mellan oss desto mer förvirrad blir jag.
Jag känner en längtan efter dig,
men också en intetsägande känsla av likgiltighet.

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra.
Jag vill så gärna få kontakt med dig igen.

Jag vill veta om det finns något mellan oss.
Bara en puss och få känna av pirret i magen.
En liten sak, men ändå så storartad sådan.

Jag vet att du har fortfarande intresse för mig,
men att det är mycket som rör ditt lilla huvud.
Bara en signal eller ett sms skulle förändra allt

Du har beröringens gåva och närvarons tilltro,
men dock lämnades du utan ordets innebörd och förståelse.

Du är mig verkligen fin och något utav det vanliga,
men jag hoppas verkligen att vi snart hör av varandra.

"Du är mig en tapper Soldat
Men också en civil människa,
som behöver ömhet och kärlek,
som alla vi andra. "

Kvinnosjälens kraft.

Jorden är kroppen
Solen är Gud.
Venus är kvinnans ärofyllda kraft och åtrå.

Stjärnorna ses som de inre smycken och kristaller vi bär dolt inom oss.
Himlen är vägen till tålamod
Nyckelns gåta är viljan

Främja Kvinnans former och känslornas intellekt.
Berika henne med naturens skönhet och mystik.

Ögonen, munnen och siluetten är de främsta delarna av en kvinnas kraft.

Åtrå
Värna
Bejaka

Hon är värdet och bandet mellan naturens och alltets mittpunkt.
Hon är havet och den djupaste kärnan av universums kärna.

Hon är vattnet under dina fötter och havet runt ditt lands slut.
Hon förblir vattnets virvlar och djup.
Medan du förblir landets fasta grund och jordning.

Hennes känslor är dig stumma.
Och du förundras för varje sekund vad hon känner här näst.
Tick, tick, tick klockans visare hörs men hennes djup står dig än still.

Hennes kraft och närvaro till den natur och alltet hon är berikar dig och häver dig.
Hon väcker ditt syfte och mål i livet.

Hennes kraft och medvetande tar dig bortom liv och död.
Du får leva upp till den vita ryttare du egentligen är.

Hon är dig inga kedjor eller galler,
Utan hon är delen av den bron till den kung du föds till.

Det fördömda Tornet

Tornet jag sitter i är ensamt och tagen av ångestens tystnad.
Min lögn och förträngsel dolde sanningen för mig.
Jag trodde jag var tornets härskare.

Dock är det skuggan med sin dolde makt och styrka.
Ingen vet om hennes torn och den inre borg hon besitter.
Drömmen om att någon skall finna det har mörknat.

Mina dagliga lögner och flykter har ej upptäckts.
Känslan att duga och känna sig älskad har tappat sin tålamod

I andras ögon ses jag som den starke, medan mitt val och beteende visar svaghet.
Det finns inga pauser bara en massa måsten. 16,17,18,19,20,21

Kontrollens behov och siffronas makt och duga inför världen.
Vapenvilan tynas bort för varje steg och val jag beslutar mig för dag.
Konstant tvång och löftet tyglas hårdare.

Min spegels syn är mig förbi sedd.
Och min psykes själ är mig förvrängd.

Mannen med sina två huvuden

Jag kan inte ens uttryck min frusteration eller ilska jag har mot mig själv... jag känner mig redan bortstött och avisad från mitt eget folk. Jag är tom och kall och jag finner ingen hopp. Jag kan inte ens förklara varför jag behandlar mig själv som jag gör just nu. Jag tillåter ingen komma mig nära längre. Varför kan jag inte få vara normal? är det så mycket begärt. Jag sviker om och om igen, tills den sista människan lämnar mig med tomhet. Jag är inte älskad utan jag är lämnad. Jag vet inte om någon kan nu för tillfället hjälpa mig och vara bojan i nöd. Jag känner mig så kall och övergiven och jag kan inte ens förklara det. Jag kommer väl alltid att vara den glatta människan utåt mot andra, fast jag i själva verket inte känner någon glädje längre. Det var länge sedan jag kände den djupa nedgång och mörker jag nu bemästrar mig med

förlåt mig jag är ingen perfekt människa, jag vill bara vara "normal".

The Game we call our World

Det jag såg med mina ögon ikväll var något jag inte har kunnat känna eller sett tidigare. Det gav mig möjligheten att kunna känna världen och människorna med en känsla av ödmjukhet och förståelse. Istället för den pessimistiska, svartvita värld och den dömandes blick jag har haft tidigare mot andra. Förståelsen visar mig att människorna jag har i mitt liv är en metafor och en avbild av de rum och den byggnaden jag själv har skapat inom mig. Dessa rum är en bild av mitt inre och så också för det yttre.
Förståelsen jag har nu insett värmer mig om hjärtat och den obesvarade frågan har blivit besvarad. Mina tidigare sår och icke förlåtande beteende har nu visats sig vara mina svar varför jag har det liv jag har idag. Mitt hjärta slår högre än någonsin och den sjunger ut en sång med en stämma av harmoni och fred.

En mycket klok dam sa till mig en gång att det är bara vi själva som väljer att bli sårad eller känna sig olyckligt kär. Denna visa mening förstår jag först nu, eftersom jag väljer själv att ha det stängt eller öppet Därför tänker jag nu låta mitt hjärta vara öppet oavsett vad som kommer i min väg.

”Here I come and lets play the fucking game for fuck’s sake” it’s now or never because i'm here to live my life full out right now!