Kvinnosjälens kraft.

Jorden är kroppen
Solen är Gud.
Venus är kvinnans ärofyllda kraft och åtrå.

Stjärnorna ses som de inre smycken och kristaller vi bär dolt inom oss.
Himlen är vägen till tålamod
Nyckelns gåta är viljan

Främja Kvinnans former och känslornas intellekt.
Berika henne med naturens skönhet och mystik.

Ögonen, munnen och siluetten är de främsta delarna av en kvinnas kraft.

Åtrå
Värna
Bejaka

Hon är värdet och bandet mellan naturens och alltets mittpunkt.
Hon är havet och den djupaste kärnan av universums kärna.

Hon är vattnet under dina fötter och havet runt ditt lands slut.
Hon förblir vattnets virvlar och djup.
Medan du förblir landets fasta grund och jordning.

Hennes känslor är dig stumma.
Och du förundras för varje sekund vad hon känner här näst.
Tick, tick, tick klockans visare hörs men hennes djup står dig än still.

Hennes kraft och närvaro till den natur och alltet hon är berikar dig och häver dig.
Hon väcker ditt syfte och mål i livet.

Hennes kraft och medvetande tar dig bortom liv och död.
Du får leva upp till den vita ryttare du egentligen är.

Hon är dig inga kedjor eller galler,
Utan hon är delen av den bron till den kung du föds till.

Det fördömda Tornet

Tornet jag sitter i är ensamt och tagen av ångestens tystnad.
Min lögn och förträngsel dolde sanningen för mig.
Jag trodde jag var tornets härskare.

Dock är det skuggan med sin dolde makt och styrka.
Ingen vet om hennes torn och den inre borg hon besitter.
Drömmen om att någon skall finna det har mörknat.

Mina dagliga lögner och flykter har ej upptäckts.
Känslan att duga och känna sig älskad har tappat sin tålamod

I andras ögon ses jag som den starke, medan mitt val och beteende visar svaghet.
Det finns inga pauser bara en massa måsten. 16,17,18,19,20,21

Kontrollens behov och siffronas makt och duga inför världen.
Vapenvilan tynas bort för varje steg och val jag beslutar mig för dag.
Konstant tvång och löftet tyglas hårdare.

Min spegels syn är mig förbi sedd.
Och min psykes själ är mig förvrängd.

Mannen med sina två huvuden

Jag kan inte ens uttryck min frusteration eller ilska jag har mot mig själv... jag känner mig redan bortstött och avisad från mitt eget folk. Jag är tom och kall och jag finner ingen hopp. Jag kan inte ens förklara varför jag behandlar mig själv som jag gör just nu. Jag tillåter ingen komma mig nära längre. Varför kan jag inte få vara normal? är det så mycket begärt. Jag sviker om och om igen, tills den sista människan lämnar mig med tomhet. Jag är inte älskad utan jag är lämnad. Jag vet inte om någon kan nu för tillfället hjälpa mig och vara bojan i nöd. Jag känner mig så kall och övergiven och jag kan inte ens förklara det. Jag kommer väl alltid att vara den glatta människan utåt mot andra, fast jag i själva verket inte känner någon glädje längre. Det var länge sedan jag kände den djupa nedgång och mörker jag nu bemästrar mig med

förlåt mig jag är ingen perfekt människa, jag vill bara vara "normal".

The Game we call our World

Det jag såg med mina ögon ikväll var något jag inte har kunnat känna eller sett tidigare. Det gav mig möjligheten att kunna känna världen och människorna med en känsla av ödmjukhet och förståelse. Istället för den pessimistiska, svartvita värld och den dömandes blick jag har haft tidigare mot andra. Förståelsen visar mig att människorna jag har i mitt liv är en metafor och en avbild av de rum och den byggnaden jag själv har skapat inom mig. Dessa rum är en bild av mitt inre och så också för det yttre.
Förståelsen jag har nu insett värmer mig om hjärtat och den obesvarade frågan har blivit besvarad. Mina tidigare sår och icke förlåtande beteende har nu visats sig vara mina svar varför jag har det liv jag har idag. Mitt hjärta slår högre än någonsin och den sjunger ut en sång med en stämma av harmoni och fred.

En mycket klok dam sa till mig en gång att det är bara vi själva som väljer att bli sårad eller känna sig olyckligt kär. Denna visa mening förstår jag först nu, eftersom jag väljer själv att ha det stängt eller öppet Därför tänker jag nu låta mitt hjärta vara öppet oavsett vad som kommer i min väg.

”Here I come and lets play the fucking game for fuck’s sake” it’s now or never because i'm here to live my life full out right now!

Ett avslutat kapitel.

Många stunder och perioder har lämnat sina avtryck i mitt liv, vilket jag först nu kan se och är medveten om. Hela tiden har jag känt att jag har inte viljat se eller ens lyssnat på varningssignalerna. På något sätt är de för smärtsamt och olidligt att ens vidröra det, fast ändå kan jag inte komma undan den flykt jag hela tiden vill bemöta. För jag vet att den flykt jag hela tiden vill bestiga och undkomma är egentligen mig själv. Jag har haft svårt med vissa händelser i mitt liv och hur jag har agerat mot vissa människor. Därför har jag inte ens viljat få någon klarhet eller insikt förrän nu. Jag har alltid dömt andra hur elaka och själviska de är, och att de är lika hemska och tanklösa, som "en elefant i en porslinsaffär". Men med tiden och sårens läkning har jag nu kunnat se att jag har egentligen dolt mitt förtryck mot mig själv, som den egoisktiska människa jag är. Jag kan först nu se vad jag har varit beredd att göra mot andra, för att få min plan genomförd. Och detta har verkligen kostat mig allt. Vänner och relationer har gått i kras, och det har också tärt på mig själv och den självbild jag har av mig själv. På något sätt vill jag förbättre mina stora misstag och jag vet också att det är försent. Det enda jag nu själv kan ge mig är den frid jag har inom mig och det kan jag enbart få av förlåtelse. Jag vet att de människor jag har sårat som mest har lämant mig och glömt våran historia vi en gång målade ihop. Det enda som finns kvar nu är min egen förlåtelse till mig själv och acceptans för det jag inte kan förändra. Och att denna person och kaptiel i mitt liv skall jag ni bli komplett med till fullo.

Förlåt mig för jag låtsades vara något jag inte var och att jag inte accepterade eller ens såg dina gränsers slut. Jag menade aldrig att skada dig eller förmjuka din indentitet. Jag var för upptagen och självisk för att kunna se att jag har lämnat dig bakom mig och att jag bara såg att det var jag, jag och jag och aldrig att det var vi. Jag låtsades förstå detta, och att det var det mest betydande för mig att följa, dock var det bara tomma ord och en betydelse jag själv inte hade, förrän nu. Förlåt mig, jag trodde jag kunde vara den jag sade att jag var, men mitt beteende visade motsatsen. Och jag skall ej något mer klandra andra innan jag har tittat på mig själv!

för mig kommer du aldrig att bli en sorgsen och vemodig dikt, fast jag vet att du är en djup romantiker som har en svaghet för sorgliga slut. Jag vill istället hedra detta genom denna text jag har skrivit.

Tack för våran underbara och lärorika tid, för mig var du väldigt "udda" och något jag aldrig skulle kunna tänka mig inleda en relation med. Du väckte något nytt och oförsägbart som jag i vanliga fall inte hade varit berädd på att se eller ens känna. Men du tillät mig att se den svacka jag har dolt och bara sett hos andra. Du lät mig växa och inse att jag inte är någon "perfekt hemmafru", som Bree Van de Kamp. Och om jag ska vara ärlig så känner jag mig stolt och hedrad över att jag kan acceptera min svaghet och förlåta det förgångnas tomhet och tanklöshet.

Utan dig hade jag aldrig varit den jag är idag eller haft den insikt och utveckligen jag har genomgått sen vi tappade vår relation. För mig kommer du alltid att vara en del av mitt hjärta, dock har vår relation förändrats med tiden, vilket jag också är starkt medveten om

Jag sade det en gång till dig, och det var att jag har öppnat mitt hjärta för dig. Och detta är något jag inte kommer att föändra bara för att vår väg inte möts som förr i tiden. Du kom in i mitt liv och hjärta och de personer jag har öppnat mig för har också alltid en plats i mig tills min tid och gravens väg skiljs oss åt.

Du blev inte någon dikt, som jag hade tänkt mig från början, utan du blev något mycket mer värdefullare än så.

Orden

Suset

kärlek

tiden

skrattet

ty min kärlek är din.

Det tomma intet och den gråa mannens väntan.

Något väldigt sorgset hände för två dagar sedan, då min pappas moster Gärdan hade gått bort.

Innan denna susning i örat var allt bra. Jag visste ingenting, allt var så bra, förrän min pappa berättade "sanningen". Jag vet att jag kommer att låta kryptisk, men för denna stund och händelse så fanns det inget förutom intet. Allt mer så tystande ljuden, ljuset blev allt mer dosigare. Det enda som kunde höras var sekunderna på klockan. Just i detta ögonblick så blev allt tomt och mer och mer betydelselös. Döden är för mig den intetsägande mannen, som sitter på bänken och väntar. Jag tror inte ens han vet riktigt själv vad han väntar på. Dödens man har ingen talan eller rättvisans lära. Vi ser honom som den gråa man han är, och som är fördömd och kärlekslös. Han tänder sin cigarr och tar en till två bloss, för att låta sitt öde glömmas bort ett tag. Hans närvaro finns överallt, speciellt där livet föds. Han är den gåtfulla mannen, som ingen kan identifiera med, endast hans karisma och lag får vi kännas vid. Är han en kall man, och ett hjärta av sten? nej! han följer bara den mask och arbete han är. Hans kyla kan vi alla känna och erkänna, dock är det inte vi som bestämmer när det är vår tur. Han besöker en gärna när det är mörkt och när REM-sömnen har tagit sin verkan. Det är Han, den sovande vålnaden. Och det är denna man vi alla känner till i andras närhet. Hans kyssar är kalla och tomma. Hans beröring är enbart en kall rysning och doning. Han anses av andra män, som den mäktigaste och styrande auktoriteten. Hans mask och förklädnad är täckt av intet. Hans lukt och seende är skenbar för gryningen. Ingen tid, ingen historia, för honom existerar ingen tid eller rum. Nuet är den enda ledande vägen även för den gråa mannen och hans vålnader.