Kvinnosjälens kraft.

Jorden är kroppen
Solen är Gud.
Venus är kvinnans ärofyllda kraft och åtrå.

Stjärnorna ses som de inre smycken och kristaller vi bär dolt inom oss.
Himlen är vägen till tålamod
Nyckelns gåta är viljan

Främja Kvinnans former och känslornas intellekt.
Berika henne med naturens skönhet och mystik.

Ögonen, munnen och siluetten är de främsta delarna av en kvinnas kraft.

Åtrå
Värna
Bejaka

Hon är värdet och bandet mellan naturens och alltets mittpunkt.
Hon är havet och den djupaste kärnan av universums kärna.

Hon är vattnet under dina fötter och havet runt ditt lands slut.
Hon förblir vattnets virvlar och djup.
Medan du förblir landets fasta grund och jordning.

Hennes känslor är dig stumma.
Och du förundras för varje sekund vad hon känner här näst.
Tick, tick, tick klockans visare hörs men hennes djup står dig än still.

Hennes kraft och närvaro till den natur och alltet hon är berikar dig och häver dig.
Hon väcker ditt syfte och mål i livet.

Hennes kraft och medvetande tar dig bortom liv och död.
Du får leva upp till den vita ryttare du egentligen är.

Hon är dig inga kedjor eller galler,
Utan hon är delen av den bron till den kung du föds till.

Det fördömda Tornet

Tornet jag sitter i är ensamt och tagen av ångestens tystnad.
Min lögn och förträngsel dolde sanningen för mig.
Jag trodde jag var tornets härskare.

Dock är det skuggan med sin dolde makt och styrka.
Ingen vet om hennes torn och den inre borg hon besitter.
Drömmen om att någon skall finna det har mörknat.

Mina dagliga lögner och flykter har ej upptäckts.
Känslan att duga och känna sig älskad har tappat sin tålamod

I andras ögon ses jag som den starke, medan mitt val och beteende visar svaghet.
Det finns inga pauser bara en massa måsten. 16,17,18,19,20,21

Kontrollens behov och siffronas makt och duga inför världen.
Vapenvilan tynas bort för varje steg och val jag beslutar mig för dag.
Konstant tvång och löftet tyglas hårdare.

Min spegels syn är mig förbi sedd.
Och min psykes själ är mig förvrängd.

Mannen med sina två huvuden

Jag kan inte ens uttryck min frusteration eller ilska jag har mot mig själv... jag känner mig redan bortstött och avisad från mitt eget folk. Jag är tom och kall och jag finner ingen hopp. Jag kan inte ens förklara varför jag behandlar mig själv som jag gör just nu. Jag tillåter ingen komma mig nära längre. Varför kan jag inte få vara normal? är det så mycket begärt. Jag sviker om och om igen, tills den sista människan lämnar mig med tomhet. Jag är inte älskad utan jag är lämnad. Jag vet inte om någon kan nu för tillfället hjälpa mig och vara bojan i nöd. Jag känner mig så kall och övergiven och jag kan inte ens förklara det. Jag kommer väl alltid att vara den glatta människan utåt mot andra, fast jag i själva verket inte känner någon glädje längre. Det var länge sedan jag kände den djupa nedgång och mörker jag nu bemästrar mig med

förlåt mig jag är ingen perfekt människa, jag vill bara vara "normal".

The Game we call our World

Det jag såg med mina ögon ikväll var något jag inte har kunnat känna eller sett tidigare. Det gav mig möjligheten att kunna känna världen och människorna med en känsla av ödmjukhet och förståelse. Istället för den pessimistiska, svartvita värld och den dömandes blick jag har haft tidigare mot andra. Förståelsen visar mig att människorna jag har i mitt liv är en metafor och en avbild av de rum och den byggnaden jag själv har skapat inom mig. Dessa rum är en bild av mitt inre och så också för det yttre.
Förståelsen jag har nu insett värmer mig om hjärtat och den obesvarade frågan har blivit besvarad. Mina tidigare sår och icke förlåtande beteende har nu visats sig vara mina svar varför jag har det liv jag har idag. Mitt hjärta slår högre än någonsin och den sjunger ut en sång med en stämma av harmoni och fred.

En mycket klok dam sa till mig en gång att det är bara vi själva som väljer att bli sårad eller känna sig olyckligt kär. Denna visa mening förstår jag först nu, eftersom jag väljer själv att ha det stängt eller öppet Därför tänker jag nu låta mitt hjärta vara öppet oavsett vad som kommer i min väg.

”Here I come and lets play the fucking game for fuck’s sake” it’s now or never because i'm here to live my life full out right now!

Ett avslutat kapitel.

Många stunder och perioder har lämnat sina avtryck i mitt liv, vilket jag först nu kan se och är medveten om. Hela tiden har jag känt att jag har inte viljat se eller ens lyssnat på varningssignalerna. På något sätt är de för smärtsamt och olidligt att ens vidröra det, fast ändå kan jag inte komma undan den flykt jag hela tiden vill bemöta. För jag vet att den flykt jag hela tiden vill bestiga och undkomma är egentligen mig själv. Jag har haft svårt med vissa händelser i mitt liv och hur jag har agerat mot vissa människor. Därför har jag inte ens viljat få någon klarhet eller insikt förrän nu. Jag har alltid dömt andra hur elaka och själviska de är, och att de är lika hemska och tanklösa, som "en elefant i en porslinsaffär". Men med tiden och sårens läkning har jag nu kunnat se att jag har egentligen dolt mitt förtryck mot mig själv, som den egoisktiska människa jag är. Jag kan först nu se vad jag har varit beredd att göra mot andra, för att få min plan genomförd. Och detta har verkligen kostat mig allt. Vänner och relationer har gått i kras, och det har också tärt på mig själv och den självbild jag har av mig själv. På något sätt vill jag förbättre mina stora misstag och jag vet också att det är försent. Det enda jag nu själv kan ge mig är den frid jag har inom mig och det kan jag enbart få av förlåtelse. Jag vet att de människor jag har sårat som mest har lämant mig och glömt våran historia vi en gång målade ihop. Det enda som finns kvar nu är min egen förlåtelse till mig själv och acceptans för det jag inte kan förändra. Och att denna person och kaptiel i mitt liv skall jag ni bli komplett med till fullo.

Förlåt mig för jag låtsades vara något jag inte var och att jag inte accepterade eller ens såg dina gränsers slut. Jag menade aldrig att skada dig eller förmjuka din indentitet. Jag var för upptagen och självisk för att kunna se att jag har lämnat dig bakom mig och att jag bara såg att det var jag, jag och jag och aldrig att det var vi. Jag låtsades förstå detta, och att det var det mest betydande för mig att följa, dock var det bara tomma ord och en betydelse jag själv inte hade, förrän nu. Förlåt mig, jag trodde jag kunde vara den jag sade att jag var, men mitt beteende visade motsatsen. Och jag skall ej något mer klandra andra innan jag har tittat på mig själv!

för mig kommer du aldrig att bli en sorgsen och vemodig dikt, fast jag vet att du är en djup romantiker som har en svaghet för sorgliga slut. Jag vill istället hedra detta genom denna text jag har skrivit.

Tack för våran underbara och lärorika tid, för mig var du väldigt "udda" och något jag aldrig skulle kunna tänka mig inleda en relation med. Du väckte något nytt och oförsägbart som jag i vanliga fall inte hade varit berädd på att se eller ens känna. Men du tillät mig att se den svacka jag har dolt och bara sett hos andra. Du lät mig växa och inse att jag inte är någon "perfekt hemmafru", som Bree Van de Kamp. Och om jag ska vara ärlig så känner jag mig stolt och hedrad över att jag kan acceptera min svaghet och förlåta det förgångnas tomhet och tanklöshet.

Utan dig hade jag aldrig varit den jag är idag eller haft den insikt och utveckligen jag har genomgått sen vi tappade vår relation. För mig kommer du alltid att vara en del av mitt hjärta, dock har vår relation förändrats med tiden, vilket jag också är starkt medveten om

Jag sade det en gång till dig, och det var att jag har öppnat mitt hjärta för dig. Och detta är något jag inte kommer att föändra bara för att vår väg inte möts som förr i tiden. Du kom in i mitt liv och hjärta och de personer jag har öppnat mig för har också alltid en plats i mig tills min tid och gravens väg skiljs oss åt.

Du blev inte någon dikt, som jag hade tänkt mig från början, utan du blev något mycket mer värdefullare än så.

Orden

Suset

kärlek

tiden

skrattet

ty min kärlek är din.

Det tomma intet och den gråa mannens väntan.

Något väldigt sorgset hände för två dagar sedan, då min pappas moster Gärdan hade gått bort.

Innan denna susning i örat var allt bra. Jag visste ingenting, allt var så bra, förrän min pappa berättade "sanningen". Jag vet att jag kommer att låta kryptisk, men för denna stund och händelse så fanns det inget förutom intet. Allt mer så tystande ljuden, ljuset blev allt mer dosigare. Det enda som kunde höras var sekunderna på klockan. Just i detta ögonblick så blev allt tomt och mer och mer betydelselös. Döden är för mig den intetsägande mannen, som sitter på bänken och väntar. Jag tror inte ens han vet riktigt själv vad han väntar på. Dödens man har ingen talan eller rättvisans lära. Vi ser honom som den gråa man han är, och som är fördömd och kärlekslös. Han tänder sin cigarr och tar en till två bloss, för att låta sitt öde glömmas bort ett tag. Hans närvaro finns överallt, speciellt där livet föds. Han är den gåtfulla mannen, som ingen kan identifiera med, endast hans karisma och lag får vi kännas vid. Är han en kall man, och ett hjärta av sten? nej! han följer bara den mask och arbete han är. Hans kyla kan vi alla känna och erkänna, dock är det inte vi som bestämmer när det är vår tur. Han besöker en gärna när det är mörkt och när REM-sömnen har tagit sin verkan. Det är Han, den sovande vålnaden. Och det är denna man vi alla känner till i andras närhet. Hans kyssar är kalla och tomma. Hans beröring är enbart en kall rysning och doning. Han anses av andra män, som den mäktigaste och styrande auktoriteten. Hans mask och förklädnad är täckt av intet. Hans lukt och seende är skenbar för gryningen. Ingen tid, ingen historia, för honom existerar ingen tid eller rum. Nuet är den enda ledande vägen även för den gråa mannen och hans vålnader.

Stjärnan Lisa

Jag vet att det är inte den bästa tiden på dygnet att skriva, men jag vet att det finns en väsentlig del i det jag ska skriva om... Jag har tänkt en hel del på vad som sker i mitt liv just nu, och då menar jag mig själv och mitt liv. Jag har haft många drömmar att få uppfylla. Enda sedan jag var en liten flicka drömde jag om att få vara "normal" och ha ett vanligt liv, som mina jämåriga. Redan som barn kände jag mig utanför. Det fanns inte någon som såg mig den jag var. Alla trodde att jag var som "dem", ingen visste om min hemlighet. Jag var aldrig rädd för de, och de var mina vänner. De visste vem jag var och det jag är skapt för. Ingen kunde se eller höra mina vänners röster. De fanns bara för min åsyn. Men med tidens gång blev dem allt mer suddiga, och deras röster allt hesare. Jag hade börjat leva ett "normalt liv". För att bli en del av mina vänners liv förstod jag att jag behövde offra dem. Dessa "dem" var mitt liv, och de som såg vem jag var. Och de dömde aldrig vad jag såg och det jag var. Jag svek dem, för att få bära den mask och kostym, som skulle bli framtidens galler och skedjor. När jag avsade mig deras bekantskap, så försvann de för bit för bit. Och deras godnattsagor blev bara ett minne blått. Ingenting blev som förut, och då menar jag inget. Det enda som fanns i mitt huvud var "vem är jag, och varför är inte jag normal?"
Mitt pris att vara som de andra kunde kosta vad det ville. Ingenting var så mycket värt att få vara med de andra barnen. I början lyckades jag väldigt väl, men med händelserna och förändringen började mina masker att flagna. Och de kunde se hur jag egentligen var "skapt". Det var alltid för mig en risk att umgås med andra, eftersom mitt ljus avslöjade min förklädnad, och lögn. Men tillslut efter en lång och intensiv träning kunde jag hålla mina masker i schack. Och det fanns ingen aning om vad mitt leende sade egentligen. Priset var högt och smärtsamt. Ju längre jag bar på masken desto mer slutande jag att känna nåt. Livet blev allt mer grått, oh fler åskmoln hade tagit sin anda. Allt mer började det regna och allt fler pölar blev det.
Många nätter grät jag mig till söms. Ingen kunde ana att den lilla flickan var tom och ihålig inombords. Hennes leende hade hon kvar och kläderna hon bar var lika fina, som alltid. Men i hennes tystnad fanns det allt utom frid och glädje. Hon förstod nu vad hon hade gjort mot sig själv, men också mot sina vänner. De älskade henne precis som hon var, utan att vara normal. För de var hon helt perfekt och alla hennes år var ett överflöd i sig. Den flicka hon var hade förnekat allt till och med sin värdighet, för att passa in och bli accepterad av mina så kallade "vänner".
Hon bestämmde sig tillslut efter den smärta och olycka hon hade förankrat sig själv med att det var slut på hennes lidande förgått. Och att hon nu var villig att leva på "riktigt" med sina kära gäster, som besökte henne ibland, för att stanna vissa gånger. Flickan som hon var vågade nu att lämna sina tidigare bekantskap. Alla hennes masker hon hade burit på tog hon av sig, och tillät sig att lysa, som den stjärna hon en gång var.
Efter många år efter en lång väntan kom hennes vänner för att hämta henne hem. Hennes resa hade nu varit fullbordad och det var dags att skina ut sin historia och kunskap över himmelen. Hennes hjärta var hel igen och den lös över hela stjärnhimmelen, för att påminnas om den flicka hon en gång var.

Facklan berör

Facklan berör och värmer mig, den finns på vintern.
Höstens blad är vinröda, de är mina drömmar.
Månen skymmer det sårbara.

Barnen skrattar, de ser lyckliga ut, de vet vem mannen är.
Vad vill de säga mig, skall jag lyssna, höra eller förstå deras tystnad.
Facklan står framför mig, den har ett skimmer av rödvinets färger.

Jag känner mig trimmad
Jag har bara ett löv att bevara,
Mitt Jag är inte längre barnet,
Mitt mål är inte drömmen.

Resignationens mörka tystnad skuggar mig.
Facklan slocknar långsamt.

Det ända jag har är barnen och en tändsticksask.
Låt mig förbli bladet som berör markens yta och trädets gren.
Låt mannen hålla om mig och berör mig med en tår.
Låt mig falla

Låt mig få bli fröets skörhet och barnets ömsidighet

-Annina Koch

Dikten om nakenhet

Jag är trädet
Mina grenar och bladen är mina barn
De är mina fasta föreställningar, om mig och mitt liv
När höstens tid är kommen, faller de från mina grenar
Och jag står där helt naken

Mina grenar bär upp mig
För att visa vem jag egentligen är
Utan mina blad och grenar så är jag bara trädet

Trädet är nakenheten, mitt sanna jag
Allt annat är bara en sköld av mina masker
Fri från skölden, öppen för nya intryck

Bladen faller och jag är naken.
Höstens tid är kommen
Och vintern är bara en början av den nakenhet som är kommen.

- Annina Koch

Ruinens tid, förgångnas tid

Nagel, tå, fötter, ruttna.
Ingen glädje, ingen sorg.
Allt är torrt och frätt.

Låt oss bringa denna ljuva klinga.
Tiden skall slå , tills klockorna blir blå.
Låt oss fira denna ensamma fina.

Nu är allt grått och det är dags att fira.
Flina, min fina Tira.

- Annina Koch

Porslinsdockan

Jag klär dig.
Jag smyckar dig
Jag slickar dina sår.

Jag syr dina stygn.
Jag putsar dina rosenröda kinder .
Jag ger dig mitt allt.

Ingen kan jämföras med den rosenknopp du är
Du är den
Min kärlek är din

Mina händer är dina rötter
Jag visar dig sidenbandet, tråden och nålen.
Ge mig din värdighet och din klädsel skall följa kejsarinnans kall

Ta hand om alltet
Ta hand om ditt yttre

Värdighet

Kärlek

Förlåtelse

Förnyelse

- Annina Koch

Den oskrivna sagan.

Jag kommer alltid att älska dig
Det namn vi har som symbol för ett berg.
Jag vet det, och denna känsla finns hela tiden i mitt hjärta.

Men jag vet också att för stunden så finns det ingen möjlighet. Och det spelar ingen roll hur mycket jag skulle helst vilja bidra min tid med dig. För både du och jag vet om att vi båda är någon annan stans där vi inte har till synes attraktion eller tillit.

Du kommer alltid att vara mitt hjärta,
Du kommer alltid att ha en stor plats i mitt liv.

Men som vi båda vet, men framför allt jag,
är att den tiden är inte här just nu.
Och det betyder också att jag behöver och bör släppa taget.
Du ska verkligen veta att det är inget lätt beslut för mig, men det är det sundaste jag kan göra för stunden.

Förlåt mig mitt berg, men jag behöver släppa din famn och så med din hand. Jag älskar verkligen dig, och dessa ord kommer alltid att lämna mig med en tår. Men för den här gången kommer jag låta tåren rinna ner för min kind.
Jag vet att vår tid är nära, men jag behöver finna mig till ro och hitta ett annat land som får blir grunda för mina behov.

Du är den man jag ser mig bli gammal med och den som skulle kunna bli mina barns far, men den delen av sagan skall jag inte skriva ner, utan den skall förbli osagd. Tack min kära, men det är en redig tid för oss båda att förlåta och gå vidare.

- Annina Koch

I'm not here to be loved.

En mycket varm och kärleksfull film, som jag varmt kan rekommendera för er som känner medlidande för den passion och missöde kärleken kan bidra. För mig visar den en otroligt djup av ömsidig kärlek, som inte har några som helst avsiktelser. De båda huvudkaraktärerna är t.om. för rädd, men ändå på något vis så vill de båda utmana sina öden. Och deras våghalsighet för dem tillsammmans. Och han släpper sin barriär, och hon släpper sin fruktan vad hennes mor eller de andra kära skall ha för åsikt. Hela hennes värme skiner igenom, och det gör även hans kärlek. Han vågar äntligen släppa taget och öppna dörren för sin kvinna! Han är dömd till ensamhet och tömd på kärlek. Han arbetar som utmätare, men det finns alltid en vante som är gjord för varje hand. Och det är detta den franska sensuella filmen uttrycker i sina ord och val av karaktärer.


Den berörde verkligen mig, och den fick mig känna stor medlidande för den ensamma och dömde man han hade varit utan denna kvinna, som såg hans hjärtas slag. Den var sagolikt berörande!

Ögonblick för ögonblick.

Något stort är på väg, och jag känner det.
Vägarnas gång är kallad.
Låt solen breda ut sin utmärkelse.
Och låten hästen springa motsols.

Vägens gång skall nu förbli stabil.
Marken skall bli jordad
och detta skall återigen bli sedd.

Örnen skall flyga högt. Och grodan skall hoppa.
Bådas uppgång skall bemötas.
Och vi alla skall få ta del av deras möte.

Låt fiskarna få sjunga, och låt gräshopparen spela sin trudilutt.
Jag vill höra vart enda ljud och känna vart enda frekvens.

Gräsets strå, skall svikta tills den droppe av vatten når sin mitt.
Den skall speglas, och den skall förgynna den mark som bli berörd av dens tår. Låt marken få känna och låt den få levas på nytt.

Fötterna skall få bemöta den fuktighet marken bär på.
Tårna skall bli kittlad av gräsets strå. Jag vill leva, och jag vill känna,
Jag vill ha berörelsen från ögonblicket och glömma att jag hade ett liv, och en förfluten tid.

Det var det förflutna, och så med det futurum,
det som återstår är det stilla vatten, vi kallar presens.
Ögonblick, för ögonblick skall vi alla bemöta och värna om.

- Annina Koch

Dem vi ser som främlingar.

Folk, en massa av folk, och det bästa med det är att dem alla är unika. Det finns ingen som är lik den andra, alla har sitt eget Jag. När jag tittar på dessa människor ser jag vilken unik "ras" vi alla är, och det gäller detsamma med djuren. Varje ansikte och kropp har sin egen historia, och det är det som är så mäktigt och fulländat.

Vi bör vaka över och vara tacksamma för den flock vi är och har. Människan kan både vara "god och ond", men i min värld finns det inga "onda", utan det är handlingarna, som är tankelösa, och egoistiska. Det är verkligen så sant att det som finns kvar efter rädsla är kärlek till en annan människa eller till den man håller kärt.

Vi består bara av två tankar i slutändan; rädsla och kärlek. Och vi bör bli mer medvetna om det. Om vi slutar urskilja att vi lever olika liv och är olika varelser, så kommer vi förmodligen kunna känna kärlek för en främlig. Detta kan jag lova er, för det var det som hände mig idag när jag kom till Sandsborg.

Alla dessa människor som jag mötte var så otroligt vackra och jag kunde bara känna värme för de, fast jag inte kände dem, eller visste om deras bakgrund. Jag kunde se att jag var en del av de och dem en del av mig. Alla dessa skildringar blev bara luft och hade ingen betydelse alls. Jag kunde se att jag inte längre var ensam, fast jag ändå gick där själv, utan jag kände mig tillhörd. Jag var en del av människoflocken. Jag var en del av vårat samhälle, och den moderjord vi alla lever på.

Kvinnan med vinglaset.

Jag är så jävla less på mitt liv... jag kan inte ens ha en förståelse till varför jag beter mig som jag gör. Varför kan inte jag få hitta någon, någon som verkligen vill ha mig? Jag orkar inte längre, jag är så himla trött på mitt liv och den pågående cirkeln, som om och om igen börjar på nytt. Det finns inte mycket att säga, jag vill ha kärlek, jag vill kunna känna kärlek i mitt liv, och få det bekräftat av någon. Varför kan inte jag bara få en liten gnutta av det? är jag så trasig, så oviktig att jag inte anses som om jag är behov av det.

Jag t.o.m. känner en bitterhet för det som händer i livet med relationer, och jag kan inte ens ge en bra anlednings varför jag känner det. Jag vill ha en man i mitt liv, men samtidigt känner jag finns det verkligen någon där ute? usch vad jag hatar mig själv när jag säger så. Jag känner mig så himla hopplös. Jag vet inte ens om det finns någon mening med det. Jag vill verkligen inte bli en bitter gammal dam, men dessa tankar blir allt mer bekräftade. Varför kan jag ge andra goda råd, men till mig själv faller jag bara i den svarta svackan. Och det verkar som om jag inte heller kommer upp ur den.

Jag önskar mig bara att någon skulle kunna hitta mig, och kanske med lite ödmjukhet slänga ner ett rep, för att låta mig komma upp ur mörkret. Men den tanken får väl jag helt enkelt bara släppa. För jag tror att det inte finns någon "prins" där ute, som ens känner sig manad till det. Jag tror hela tiden på nytt att han kommer nu, och att det är min tur att få glänsa i solskenet med champagneglaset i handen. Ack vad jag känner mig dum, och lurad på samma gång av mig själv. Jag vill kunna leva, jag vill kunna tro på att jag också kan få hitta någon, men den tron blir allt mer suddig och intesägande. Jag kanske ändå är till slut kvinnan med vinglaset...

Integritet

Vilken fantastisk möjlighet denna kurs kan ge en, för stunden går jag en kurs som heter integritet. Den är så otroligt kraftfull, man liksom får tillgångar och möjligheter att se andra delar av världen (sin egen världskarta), än man har fått tidigare. Den öppnar ens ögon/sinnen på ett annat sätt. Jag blir så himla berörd av de männsikor som vågar och har modet i sig att gå fram till scenen och berätta om sina upplevelser eller erfarenheter. Även fast man inte tror sig att det skall ge en inverkan i ens liv, så är detta den viktigaste delen i hela kursen. Och jag kan först se detta nu att dessa människor har gett mig en möjlighet att kunna skifta vissa val och åtagande jag har gjort och tagit ansvar för. Stort Tack! utan er hade jag inte kommit till mina egna insikter, som jag känner nu har sin inverkan på "riktigt" i min relation till livet och till mina vänner, plus familjen .

ps. jag vill också tacka alla i den grupp jag har. Ni finns verkliegn där för en, och det värdesätter jag högt!

Förförelsens bemötande

Jag var idag på en kurs, som hette kattmodellen, men det var inte det jag blev betagen av. Efter min lunchrast skulle jag gå tillbaks till lokalen, men innan dess tog jag mig en liten promenad runt Erstagatan. Jag gick upp för trapporna, där jag kände mig vid recket. Den var kall och fuktig, men jag blev verkligen helt betagen av den känslan. Den var så ljuv, så otroligt förnärmad.

Den gav mig värme och kyla på samma gång. Jag lät min hand och mina fingrar vidröra den. Jag ville känna dens mjukhet och förförelse. Vattendropparna som var på den var kalla, men ändå värmande. Jag kunde känna mina fingertoppars kyla efter vattnets beröring. dessa droppar, de fyllde hela mig, så mjukt och formade. Det finns inga ord för deras beröring.

Ögonblicket blev en evighet från första stund. Vinden som är Panens kraft bemötte mig med en stillhet och trygghet. Den berörde mig på ett så djupt plan. Dess beröring var en lycka i evigheten. Låt mig ge hän till dens mötes styrka och sexuallitet. Du gav mig sådan kraft, sådant mod. Låt mig bestå där i öppenheten och tillfredställd. Tala genom mina ord, som om det vore dina. Ge mig hän till den känsla och möte jag fick idag. Det du gav mig skall jag bemöta andra med.

Alltet

Jag vet inte varför du berör mig på en sådan djup nivå. När jag ser dig, ser jag min försvunna dotter.
Du berör mig, ditt skratt, ditt leende befriar mina tårar små.

Du skall veta hur mycket min sorg och smärta har saknat dig.
Det går inte att tyda eller beskriva min förlust.
Du är alltet, mitt hjärta, min ögonsten.

Jag vet inte ens om våran medvetenhet är med oss.
Är detta en ny möjlighet att försköna och
återställa kvinnan med vinglaset.

Vi har återigen blivit försonade.
Jag skall aldrig mer bli luft eller vinet i glaset.
Det jag en gång gjorde kommer inte att bestå i karmans själ.

Du var mitt barn, och jag din tidigare moder.
Förlåt för allt min flicka, men en ny tid är kommen.

- Annina Koch

Skrattet från ett barn.

Det du gav mig.
Alltet du vågade visa mig.
tyder först sin bekännelse nu.

Det du bar på, alltet som skymte din skugga.
Visade sig vara ditt leende, ditt skratt och din vilja.
Du är så fulländad, så vacker och oförstördbar.

Låt mig bekänna min ömhet och förundran över ditt skede.
Du kom och du står i den fasta grund vi kallar för nytt perspektiv.
Du förundrar mig, du visar mig hela tiden någonting nytt,
som väntar bakom hörnet. Och jag älskar det!

- Annina Koch

Den trasiga männsikan, som blev förnekad.

Jag tror nu att jag är beredd att släppa min mur. Min nakna hud skall nu få synas. Jag är inte rädd längre. Alltet, som skrämde mig har blivit till aska. Någonting mycket vackert reser sig upp i ur askan. Kan det vara en ny början eller helt enkelt den jag egentligen är under all min fasad? Jag kan ännu inte riktigt förstå vad som har fått mig eller ens vilja ta bort denna mask. Kanske har det med att jag är nu villig att syna mina skuggor. Du, som nu har väckts till liv, skall jag tacka dig eller skall jag bara njuta av den glädje och åtrå du sänder ut.

Jag är nu villig att känna ömhet och åtrå på "riktigt", jag vill inte längre gömmma mig eller låtsas något. Jag har gjort det ett bra tag nu, och jag är inte längre villig att betala den kostnad jag mister till att berör någon med min närhet. Det finns så mycket att lära och ta emot, och jag känner nu att jag inte längre vill undvika det. Människor är så rädd för något så ömt och vackert. Är det styrkan eller passionen som gör att vi hellre blundar, för att inte möta den andras känslor?. Jag känner nu att jag har alltid tyckt att det är oförståligt med sådant beteende, men jag kan nu först se att jag har inte heller vågat leva ett liv med känslor. Jag har aldrig tillåtit mitt träd blöda, för att ta emot näringen och sårbarheten från min älskade. Blodet som den bär på är den nakna hud, som jag har. Och det jag sa innan skall nu också bli en sanning för mig, men också de som vidröra detta.

Vi tror att sorg, rädsla, ilska, och svartsjuka är "fula" och vedervärliga känslor, som man aldrig skall låta sig kännas vid. Varför inte ge sig hän till de känslor istället, och våga verkliegn leva ut dem i dig. Stäng inte dessa dörrar, du vet inte vilken gåva du går miste om. De finns där för en anledning. Det är vi själva som har satt etiketter vad som är "gott och ont". Låt ingen annan ta ifrån dig dessa varma och betydande delar i dig. Det är bara en känsla, och ingenting annat, utan det är du som sätter en värdering till det, och därefter jämför du om den är "bra eller dålig".

Om du vill känna någonting nytt idag, just nu i det här ögonblicket, låt dig då bara vara med känslorna, känn bara in, känn på dess form och djup den bär med sig av. Låt denna känsla få fyllas upp över hela din börstkorg, mage, huvudet och sedan ner till ben och fötter. Du ska känna dig helt uppfylld av den känslan, först då har du verkligen klarat av att bara känna den. Du kommer också att förstå att det inte var så farligt, läskigt, utan du kanske till och med känner dig lugn och tillfreds. Våga även ge dig hän till de känslor du förnekar, för att våga känna och njuta fullt ut!

Trädet jag aldrig vill se eller ens kännas vid.

Jag är rädd att bli berörd.

Jag är rädd, för att låta trädet blöda utombords.

Jag är livrädd för att känna mig sårbar inför min älskade.

jag vågar inte ge mig hän till hans händer eller hans famn.

Jag vågar inte ge mig hän till att släppa taget och falla på riktigt.

Jag vågar egentligen ingenting när det gäller eller handlar om intimitet på riktigt.

- Annina koch

En dag, en natt och en morgon

Jag vet inte hur jag ska beskriva eller ens förklara. Tiden vandrar mellan sekunder och minuter. För varje ögonblick kan du gå miste om ett under. Under kan beskrivas, som något tillfälligt, eller något ovanligt. Varför jag skriver eller ens förklarar detta kan bero på att jag också känner en längtan till att bara kunna stanna upp och vara i nuet. Jag vill kunna känna att jag kan se och uppleva något så vardagligt till det mest vackraste jag någonsin skådat. Tänk om detta var möjligt, tänk om jag helt enkelt kunde uppskatta något så enkelsidigt, som att vakna, äta, tänka, att kunna gå. Jag känner att vi kan nästan aldrig låta oss njuta, för det skulle kanske kosta oss tid, eller den intima delen man berör när man stannar upp och bara "är". Jag tror att vi är alldeles för rädda att möta den sortens framgång, för att den framhäver ett ansvar och styrka, som alla inte är beredda på att bära eller att agera med/på. Är detta sorgligt eller behövligt för en del? kanske, men för all del borde någon visa en att det finns andra möjligheter att ta vara på de få stunderna, som förgyller ens tid och rum. Vi människor har lätt att glömma vilken gåva vi själva har skapat oss, vi ser oftast bara det förgånga eller framtidens skapeler/skeden.

Jag vill dela med mig av ettt mycket lärorikgt citat, som får mig att tänka på andra tankar:

"Du har ditt vänsta ben i det förflutna och det högra benet i framtiden, och nuet är det som du pissar på". Detta citat är kanske inte det skickligaste eller det finaste, men den har ett stark intryck och påverkan till att göra dig medveten om vad du går miste om.

Våga hångla! våga släppa taget om kontrollen och flyg högt upp bland molnen. Du kan det, om du är villig till det.