Många stunder och perioder har lämnat sina avtryck i mitt liv, vilket jag först nu kan se och är medveten om. Hela tiden har jag känt att jag har inte viljat se eller ens lyssnat på varningssignalerna. På något sätt är de för smärtsamt och olidligt att ens vidröra det, fast ändå kan jag inte komma undan den flykt jag hela tiden vill bemöta. För jag vet att den flykt jag hela tiden vill bestiga och undkomma är egentligen mig själv. Jag har haft svårt med vissa händelser i mitt liv och hur jag har agerat mot vissa människor. Därför har jag inte ens viljat få någon klarhet eller insikt förrän nu. Jag har alltid dömt andra hur elaka och själviska de är, och att de är lika hemska och tanklösa, som "en elefant i en porslinsaffär". Men med tiden och sårens läkning har jag nu kunnat se att jag har egentligen dolt mitt förtryck mot mig själv, som den egoisktiska människa jag är. Jag kan först nu se vad jag har varit beredd att göra mot andra, för att få min plan genomförd. Och detta har verkligen kostat mig allt. Vänner och relationer har gått i kras, och det har också tärt på mig själv och den självbild jag har av mig själv. På något sätt vill jag förbättre mina stora misstag och jag vet också att det är försent. Det enda jag nu själv kan ge mig är den frid jag har inom mig och det kan jag enbart få av förlåtelse. Jag vet att de människor jag har sårat som mest har lämant mig och glömt våran historia vi en gång målade ihop. Det enda som finns kvar nu är min egen förlåtelse till mig själv och acceptans för det jag inte kan förändra. Och att denna person och kaptiel i mitt liv skall jag ni bli komplett med till fullo.
Förlåt mig för jag låtsades vara något jag inte var och att jag inte accepterade eller ens såg dina gränsers slut. Jag menade aldrig att skada dig eller förmjuka din indentitet. Jag var för upptagen och självisk för att kunna se att jag har lämnat dig bakom mig och att jag bara såg att det var jag, jag och jag och aldrig att det var vi. Jag låtsades förstå detta, och att det var det mest betydande för mig att följa, dock var det bara tomma ord och en betydelse jag själv inte hade, förrän nu. Förlåt mig, jag trodde jag kunde vara den jag sade att jag var, men mitt beteende visade motsatsen. Och jag skall ej något mer klandra andra innan jag har tittat på mig själv!
för mig kommer du aldrig att bli en sorgsen och vemodig dikt, fast jag vet att du är en djup romantiker som har en svaghet för sorgliga slut. Jag vill istället hedra detta genom denna text jag har skrivit.
Tack för våran underbara och lärorika tid, för mig var du väldigt "udda" och något jag aldrig skulle kunna tänka mig inleda en relation med. Du väckte något nytt och oförsägbart som jag i vanliga fall inte hade varit berädd på att se eller ens känna. Men du tillät mig att se den svacka jag har dolt och bara sett hos andra. Du lät mig växa och inse att jag inte är någon "perfekt hemmafru", som Bree Van de Kamp. Och om jag ska vara ärlig så känner jag mig stolt och hedrad över att jag kan acceptera min svaghet och förlåta det förgångnas tomhet och tanklöshet.
Utan dig hade jag aldrig varit den jag är idag eller haft den insikt och utveckligen jag har genomgått sen vi tappade vår relation. För mig kommer du alltid att vara en del av mitt hjärta, dock har vår relation förändrats med tiden, vilket jag också är starkt medveten om
Jag sade det en gång till dig, och det var att jag har öppnat mitt hjärta för dig. Och detta är något jag inte kommer att föändra bara för att vår väg inte möts som förr i tiden. Du kom in i mitt liv och hjärta och de personer jag har öppnat mig för har också alltid en plats i mig tills min tid och gravens väg skiljs oss åt.
Du blev inte någon dikt, som jag hade tänkt mig från början, utan du blev något mycket mer värdefullare än så.
