Orden

Suset

kärlek

tiden

skrattet

ty min kärlek är din.

Det tomma intet och den gråa mannens väntan.

Något väldigt sorgset hände för två dagar sedan, då min pappas moster Gärdan hade gått bort.

Innan denna susning i örat var allt bra. Jag visste ingenting, allt var så bra, förrän min pappa berättade "sanningen". Jag vet att jag kommer att låta kryptisk, men för denna stund och händelse så fanns det inget förutom intet. Allt mer så tystande ljuden, ljuset blev allt mer dosigare. Det enda som kunde höras var sekunderna på klockan. Just i detta ögonblick så blev allt tomt och mer och mer betydelselös. Döden är för mig den intetsägande mannen, som sitter på bänken och väntar. Jag tror inte ens han vet riktigt själv vad han väntar på. Dödens man har ingen talan eller rättvisans lära. Vi ser honom som den gråa man han är, och som är fördömd och kärlekslös. Han tänder sin cigarr och tar en till två bloss, för att låta sitt öde glömmas bort ett tag. Hans närvaro finns överallt, speciellt där livet föds. Han är den gåtfulla mannen, som ingen kan identifiera med, endast hans karisma och lag får vi kännas vid. Är han en kall man, och ett hjärta av sten? nej! han följer bara den mask och arbete han är. Hans kyla kan vi alla känna och erkänna, dock är det inte vi som bestämmer när det är vår tur. Han besöker en gärna när det är mörkt och när REM-sömnen har tagit sin verkan. Det är Han, den sovande vålnaden. Och det är denna man vi alla känner till i andras närhet. Hans kyssar är kalla och tomma. Hans beröring är enbart en kall rysning och doning. Han anses av andra män, som den mäktigaste och styrande auktoriteten. Hans mask och förklädnad är täckt av intet. Hans lukt och seende är skenbar för gryningen. Ingen tid, ingen historia, för honom existerar ingen tid eller rum. Nuet är den enda ledande vägen även för den gråa mannen och hans vålnader.

Stjärnan Lisa

Jag vet att det är inte den bästa tiden på dygnet att skriva, men jag vet att det finns en väsentlig del i det jag ska skriva om... Jag har tänkt en hel del på vad som sker i mitt liv just nu, och då menar jag mig själv och mitt liv. Jag har haft många drömmar att få uppfylla. Enda sedan jag var en liten flicka drömde jag om att få vara "normal" och ha ett vanligt liv, som mina jämåriga. Redan som barn kände jag mig utanför. Det fanns inte någon som såg mig den jag var. Alla trodde att jag var som "dem", ingen visste om min hemlighet. Jag var aldrig rädd för de, och de var mina vänner. De visste vem jag var och det jag är skapt för. Ingen kunde se eller höra mina vänners röster. De fanns bara för min åsyn. Men med tidens gång blev dem allt mer suddiga, och deras röster allt hesare. Jag hade börjat leva ett "normalt liv". För att bli en del av mina vänners liv förstod jag att jag behövde offra dem. Dessa "dem" var mitt liv, och de som såg vem jag var. Och de dömde aldrig vad jag såg och det jag var. Jag svek dem, för att få bära den mask och kostym, som skulle bli framtidens galler och skedjor. När jag avsade mig deras bekantskap, så försvann de för bit för bit. Och deras godnattsagor blev bara ett minne blått. Ingenting blev som förut, och då menar jag inget. Det enda som fanns i mitt huvud var "vem är jag, och varför är inte jag normal?"
Mitt pris att vara som de andra kunde kosta vad det ville. Ingenting var så mycket värt att få vara med de andra barnen. I början lyckades jag väldigt väl, men med händelserna och förändringen började mina masker att flagna. Och de kunde se hur jag egentligen var "skapt". Det var alltid för mig en risk att umgås med andra, eftersom mitt ljus avslöjade min förklädnad, och lögn. Men tillslut efter en lång och intensiv träning kunde jag hålla mina masker i schack. Och det fanns ingen aning om vad mitt leende sade egentligen. Priset var högt och smärtsamt. Ju längre jag bar på masken desto mer slutande jag att känna nåt. Livet blev allt mer grått, oh fler åskmoln hade tagit sin anda. Allt mer började det regna och allt fler pölar blev det.
Många nätter grät jag mig till söms. Ingen kunde ana att den lilla flickan var tom och ihålig inombords. Hennes leende hade hon kvar och kläderna hon bar var lika fina, som alltid. Men i hennes tystnad fanns det allt utom frid och glädje. Hon förstod nu vad hon hade gjort mot sig själv, men också mot sina vänner. De älskade henne precis som hon var, utan att vara normal. För de var hon helt perfekt och alla hennes år var ett överflöd i sig. Den flicka hon var hade förnekat allt till och med sin värdighet, för att passa in och bli accepterad av mina så kallade "vänner".
Hon bestämmde sig tillslut efter den smärta och olycka hon hade förankrat sig själv med att det var slut på hennes lidande förgått. Och att hon nu var villig att leva på "riktigt" med sina kära gäster, som besökte henne ibland, för att stanna vissa gånger. Flickan som hon var vågade nu att lämna sina tidigare bekantskap. Alla hennes masker hon hade burit på tog hon av sig, och tillät sig att lysa, som den stjärna hon en gång var.
Efter många år efter en lång väntan kom hennes vänner för att hämta henne hem. Hennes resa hade nu varit fullbordad och det var dags att skina ut sin historia och kunskap över himmelen. Hennes hjärta var hel igen och den lös över hela stjärnhimmelen, för att påminnas om den flicka hon en gång var.

Facklan berör

Facklan berör och värmer mig, den finns på vintern.
Höstens blad är vinröda, de är mina drömmar.
Månen skymmer det sårbara.

Barnen skrattar, de ser lyckliga ut, de vet vem mannen är.
Vad vill de säga mig, skall jag lyssna, höra eller förstå deras tystnad.
Facklan står framför mig, den har ett skimmer av rödvinets färger.

Jag känner mig trimmad
Jag har bara ett löv att bevara,
Mitt Jag är inte längre barnet,
Mitt mål är inte drömmen.

Resignationens mörka tystnad skuggar mig.
Facklan slocknar långsamt.

Det ända jag har är barnen och en tändsticksask.
Låt mig förbli bladet som berör markens yta och trädets gren.
Låt mannen hålla om mig och berör mig med en tår.
Låt mig falla

Låt mig få bli fröets skörhet och barnets ömsidighet

-Annina Koch

Dikten om nakenhet

Jag är trädet
Mina grenar och bladen är mina barn
De är mina fasta föreställningar, om mig och mitt liv
När höstens tid är kommen, faller de från mina grenar
Och jag står där helt naken

Mina grenar bär upp mig
För att visa vem jag egentligen är
Utan mina blad och grenar så är jag bara trädet

Trädet är nakenheten, mitt sanna jag
Allt annat är bara en sköld av mina masker
Fri från skölden, öppen för nya intryck

Bladen faller och jag är naken.
Höstens tid är kommen
Och vintern är bara en början av den nakenhet som är kommen.

- Annina Koch

Ruinens tid, förgångnas tid

Nagel, tå, fötter, ruttna.
Ingen glädje, ingen sorg.
Allt är torrt och frätt.

Låt oss bringa denna ljuva klinga.
Tiden skall slå , tills klockorna blir blå.
Låt oss fira denna ensamma fina.

Nu är allt grått och det är dags att fira.
Flina, min fina Tira.

- Annina Koch

Porslinsdockan

Jag klär dig.
Jag smyckar dig
Jag slickar dina sår.

Jag syr dina stygn.
Jag putsar dina rosenröda kinder .
Jag ger dig mitt allt.

Ingen kan jämföras med den rosenknopp du är
Du är den
Min kärlek är din

Mina händer är dina rötter
Jag visar dig sidenbandet, tråden och nålen.
Ge mig din värdighet och din klädsel skall följa kejsarinnans kall

Ta hand om alltet
Ta hand om ditt yttre

Värdighet

Kärlek

Förlåtelse

Förnyelse

- Annina Koch