Den oskrivna sagan.

Jag kommer alltid att älska dig
Det namn vi har som symbol för ett berg.
Jag vet det, och denna känsla finns hela tiden i mitt hjärta.

Men jag vet också att för stunden så finns det ingen möjlighet. Och det spelar ingen roll hur mycket jag skulle helst vilja bidra min tid med dig. För både du och jag vet om att vi båda är någon annan stans där vi inte har till synes attraktion eller tillit.

Du kommer alltid att vara mitt hjärta,
Du kommer alltid att ha en stor plats i mitt liv.

Men som vi båda vet, men framför allt jag,
är att den tiden är inte här just nu.
Och det betyder också att jag behöver och bör släppa taget.
Du ska verkligen veta att det är inget lätt beslut för mig, men det är det sundaste jag kan göra för stunden.

Förlåt mig mitt berg, men jag behöver släppa din famn och så med din hand. Jag älskar verkligen dig, och dessa ord kommer alltid att lämna mig med en tår. Men för den här gången kommer jag låta tåren rinna ner för min kind.
Jag vet att vår tid är nära, men jag behöver finna mig till ro och hitta ett annat land som får blir grunda för mina behov.

Du är den man jag ser mig bli gammal med och den som skulle kunna bli mina barns far, men den delen av sagan skall jag inte skriva ner, utan den skall förbli osagd. Tack min kära, men det är en redig tid för oss båda att förlåta och gå vidare.

- Annina Koch

I'm not here to be loved.

En mycket varm och kärleksfull film, som jag varmt kan rekommendera för er som känner medlidande för den passion och missöde kärleken kan bidra. För mig visar den en otroligt djup av ömsidig kärlek, som inte har några som helst avsiktelser. De båda huvudkaraktärerna är t.om. för rädd, men ändå på något vis så vill de båda utmana sina öden. Och deras våghalsighet för dem tillsammmans. Och han släpper sin barriär, och hon släpper sin fruktan vad hennes mor eller de andra kära skall ha för åsikt. Hela hennes värme skiner igenom, och det gör även hans kärlek. Han vågar äntligen släppa taget och öppna dörren för sin kvinna! Han är dömd till ensamhet och tömd på kärlek. Han arbetar som utmätare, men det finns alltid en vante som är gjord för varje hand. Och det är detta den franska sensuella filmen uttrycker i sina ord och val av karaktärer.


Den berörde verkligen mig, och den fick mig känna stor medlidande för den ensamma och dömde man han hade varit utan denna kvinna, som såg hans hjärtas slag. Den var sagolikt berörande!

Ögonblick för ögonblick.

Något stort är på väg, och jag känner det.
Vägarnas gång är kallad.
Låt solen breda ut sin utmärkelse.
Och låten hästen springa motsols.

Vägens gång skall nu förbli stabil.
Marken skall bli jordad
och detta skall återigen bli sedd.

Örnen skall flyga högt. Och grodan skall hoppa.
Bådas uppgång skall bemötas.
Och vi alla skall få ta del av deras möte.

Låt fiskarna få sjunga, och låt gräshopparen spela sin trudilutt.
Jag vill höra vart enda ljud och känna vart enda frekvens.

Gräsets strå, skall svikta tills den droppe av vatten når sin mitt.
Den skall speglas, och den skall förgynna den mark som bli berörd av dens tår. Låt marken få känna och låt den få levas på nytt.

Fötterna skall få bemöta den fuktighet marken bär på.
Tårna skall bli kittlad av gräsets strå. Jag vill leva, och jag vill känna,
Jag vill ha berörelsen från ögonblicket och glömma att jag hade ett liv, och en förfluten tid.

Det var det förflutna, och så med det futurum,
det som återstår är det stilla vatten, vi kallar presens.
Ögonblick, för ögonblick skall vi alla bemöta och värna om.

- Annina Koch

Dem vi ser som främlingar.

Folk, en massa av folk, och det bästa med det är att dem alla är unika. Det finns ingen som är lik den andra, alla har sitt eget Jag. När jag tittar på dessa människor ser jag vilken unik "ras" vi alla är, och det gäller detsamma med djuren. Varje ansikte och kropp har sin egen historia, och det är det som är så mäktigt och fulländat.

Vi bör vaka över och vara tacksamma för den flock vi är och har. Människan kan både vara "god och ond", men i min värld finns det inga "onda", utan det är handlingarna, som är tankelösa, och egoistiska. Det är verkligen så sant att det som finns kvar efter rädsla är kärlek till en annan människa eller till den man håller kärt.

Vi består bara av två tankar i slutändan; rädsla och kärlek. Och vi bör bli mer medvetna om det. Om vi slutar urskilja att vi lever olika liv och är olika varelser, så kommer vi förmodligen kunna känna kärlek för en främlig. Detta kan jag lova er, för det var det som hände mig idag när jag kom till Sandsborg.

Alla dessa människor som jag mötte var så otroligt vackra och jag kunde bara känna värme för de, fast jag inte kände dem, eller visste om deras bakgrund. Jag kunde se att jag var en del av de och dem en del av mig. Alla dessa skildringar blev bara luft och hade ingen betydelse alls. Jag kunde se att jag inte längre var ensam, fast jag ändå gick där själv, utan jag kände mig tillhörd. Jag var en del av människoflocken. Jag var en del av vårat samhälle, och den moderjord vi alla lever på.

Kvinnan med vinglaset.

Jag är så jävla less på mitt liv... jag kan inte ens ha en förståelse till varför jag beter mig som jag gör. Varför kan inte jag få hitta någon, någon som verkligen vill ha mig? Jag orkar inte längre, jag är så himla trött på mitt liv och den pågående cirkeln, som om och om igen börjar på nytt. Det finns inte mycket att säga, jag vill ha kärlek, jag vill kunna känna kärlek i mitt liv, och få det bekräftat av någon. Varför kan inte jag bara få en liten gnutta av det? är jag så trasig, så oviktig att jag inte anses som om jag är behov av det.

Jag t.o.m. känner en bitterhet för det som händer i livet med relationer, och jag kan inte ens ge en bra anlednings varför jag känner det. Jag vill ha en man i mitt liv, men samtidigt känner jag finns det verkligen någon där ute? usch vad jag hatar mig själv när jag säger så. Jag känner mig så himla hopplös. Jag vet inte ens om det finns någon mening med det. Jag vill verkligen inte bli en bitter gammal dam, men dessa tankar blir allt mer bekräftade. Varför kan jag ge andra goda råd, men till mig själv faller jag bara i den svarta svackan. Och det verkar som om jag inte heller kommer upp ur den.

Jag önskar mig bara att någon skulle kunna hitta mig, och kanske med lite ödmjukhet slänga ner ett rep, för att låta mig komma upp ur mörkret. Men den tanken får väl jag helt enkelt bara släppa. För jag tror att det inte finns någon "prins" där ute, som ens känner sig manad till det. Jag tror hela tiden på nytt att han kommer nu, och att det är min tur att få glänsa i solskenet med champagneglaset i handen. Ack vad jag känner mig dum, och lurad på samma gång av mig själv. Jag vill kunna leva, jag vill kunna tro på att jag också kan få hitta någon, men den tron blir allt mer suddig och intesägande. Jag kanske ändå är till slut kvinnan med vinglaset...

Integritet

Vilken fantastisk möjlighet denna kurs kan ge en, för stunden går jag en kurs som heter integritet. Den är så otroligt kraftfull, man liksom får tillgångar och möjligheter att se andra delar av världen (sin egen världskarta), än man har fått tidigare. Den öppnar ens ögon/sinnen på ett annat sätt. Jag blir så himla berörd av de männsikor som vågar och har modet i sig att gå fram till scenen och berätta om sina upplevelser eller erfarenheter. Även fast man inte tror sig att det skall ge en inverkan i ens liv, så är detta den viktigaste delen i hela kursen. Och jag kan först se detta nu att dessa människor har gett mig en möjlighet att kunna skifta vissa val och åtagande jag har gjort och tagit ansvar för. Stort Tack! utan er hade jag inte kommit till mina egna insikter, som jag känner nu har sin inverkan på "riktigt" i min relation till livet och till mina vänner, plus familjen .

ps. jag vill också tacka alla i den grupp jag har. Ni finns verkliegn där för en, och det värdesätter jag högt!

Förförelsens bemötande

Jag var idag på en kurs, som hette kattmodellen, men det var inte det jag blev betagen av. Efter min lunchrast skulle jag gå tillbaks till lokalen, men innan dess tog jag mig en liten promenad runt Erstagatan. Jag gick upp för trapporna, där jag kände mig vid recket. Den var kall och fuktig, men jag blev verkligen helt betagen av den känslan. Den var så ljuv, så otroligt förnärmad.

Den gav mig värme och kyla på samma gång. Jag lät min hand och mina fingrar vidröra den. Jag ville känna dens mjukhet och förförelse. Vattendropparna som var på den var kalla, men ändå värmande. Jag kunde känna mina fingertoppars kyla efter vattnets beröring. dessa droppar, de fyllde hela mig, så mjukt och formade. Det finns inga ord för deras beröring.

Ögonblicket blev en evighet från första stund. Vinden som är Panens kraft bemötte mig med en stillhet och trygghet. Den berörde mig på ett så djupt plan. Dess beröring var en lycka i evigheten. Låt mig ge hän till dens mötes styrka och sexuallitet. Du gav mig sådan kraft, sådant mod. Låt mig bestå där i öppenheten och tillfredställd. Tala genom mina ord, som om det vore dina. Ge mig hän till den känsla och möte jag fick idag. Det du gav mig skall jag bemöta andra med.

Alltet

Jag vet inte varför du berör mig på en sådan djup nivå. När jag ser dig, ser jag min försvunna dotter.
Du berör mig, ditt skratt, ditt leende befriar mina tårar små.

Du skall veta hur mycket min sorg och smärta har saknat dig.
Det går inte att tyda eller beskriva min förlust.
Du är alltet, mitt hjärta, min ögonsten.

Jag vet inte ens om våran medvetenhet är med oss.
Är detta en ny möjlighet att försköna och
återställa kvinnan med vinglaset.

Vi har återigen blivit försonade.
Jag skall aldrig mer bli luft eller vinet i glaset.
Det jag en gång gjorde kommer inte att bestå i karmans själ.

Du var mitt barn, och jag din tidigare moder.
Förlåt för allt min flicka, men en ny tid är kommen.

- Annina Koch

Skrattet från ett barn.

Det du gav mig.
Alltet du vågade visa mig.
tyder först sin bekännelse nu.

Det du bar på, alltet som skymte din skugga.
Visade sig vara ditt leende, ditt skratt och din vilja.
Du är så fulländad, så vacker och oförstördbar.

Låt mig bekänna min ömhet och förundran över ditt skede.
Du kom och du står i den fasta grund vi kallar för nytt perspektiv.
Du förundrar mig, du visar mig hela tiden någonting nytt,
som väntar bakom hörnet. Och jag älskar det!

- Annina Koch

Den trasiga männsikan, som blev förnekad.

Jag tror nu att jag är beredd att släppa min mur. Min nakna hud skall nu få synas. Jag är inte rädd längre. Alltet, som skrämde mig har blivit till aska. Någonting mycket vackert reser sig upp i ur askan. Kan det vara en ny början eller helt enkelt den jag egentligen är under all min fasad? Jag kan ännu inte riktigt förstå vad som har fått mig eller ens vilja ta bort denna mask. Kanske har det med att jag är nu villig att syna mina skuggor. Du, som nu har väckts till liv, skall jag tacka dig eller skall jag bara njuta av den glädje och åtrå du sänder ut.

Jag är nu villig att känna ömhet och åtrå på "riktigt", jag vill inte längre gömmma mig eller låtsas något. Jag har gjort det ett bra tag nu, och jag är inte längre villig att betala den kostnad jag mister till att berör någon med min närhet. Det finns så mycket att lära och ta emot, och jag känner nu att jag inte längre vill undvika det. Människor är så rädd för något så ömt och vackert. Är det styrkan eller passionen som gör att vi hellre blundar, för att inte möta den andras känslor?. Jag känner nu att jag har alltid tyckt att det är oförståligt med sådant beteende, men jag kan nu först se att jag har inte heller vågat leva ett liv med känslor. Jag har aldrig tillåtit mitt träd blöda, för att ta emot näringen och sårbarheten från min älskade. Blodet som den bär på är den nakna hud, som jag har. Och det jag sa innan skall nu också bli en sanning för mig, men också de som vidröra detta.

Vi tror att sorg, rädsla, ilska, och svartsjuka är "fula" och vedervärliga känslor, som man aldrig skall låta sig kännas vid. Varför inte ge sig hän till de känslor istället, och våga verkliegn leva ut dem i dig. Stäng inte dessa dörrar, du vet inte vilken gåva du går miste om. De finns där för en anledning. Det är vi själva som har satt etiketter vad som är "gott och ont". Låt ingen annan ta ifrån dig dessa varma och betydande delar i dig. Det är bara en känsla, och ingenting annat, utan det är du som sätter en värdering till det, och därefter jämför du om den är "bra eller dålig".

Om du vill känna någonting nytt idag, just nu i det här ögonblicket, låt dig då bara vara med känslorna, känn bara in, känn på dess form och djup den bär med sig av. Låt denna känsla få fyllas upp över hela din börstkorg, mage, huvudet och sedan ner till ben och fötter. Du ska känna dig helt uppfylld av den känslan, först då har du verkligen klarat av att bara känna den. Du kommer också att förstå att det inte var så farligt, läskigt, utan du kanske till och med känner dig lugn och tillfreds. Våga även ge dig hän till de känslor du förnekar, för att våga känna och njuta fullt ut!

Trädet jag aldrig vill se eller ens kännas vid.

Jag är rädd att bli berörd.

Jag är rädd, för att låta trädet blöda utombords.

Jag är livrädd för att känna mig sårbar inför min älskade.

jag vågar inte ge mig hän till hans händer eller hans famn.

Jag vågar inte ge mig hän till att släppa taget och falla på riktigt.

Jag vågar egentligen ingenting när det gäller eller handlar om intimitet på riktigt.

- Annina koch

En dag, en natt och en morgon

Jag vet inte hur jag ska beskriva eller ens förklara. Tiden vandrar mellan sekunder och minuter. För varje ögonblick kan du gå miste om ett under. Under kan beskrivas, som något tillfälligt, eller något ovanligt. Varför jag skriver eller ens förklarar detta kan bero på att jag också känner en längtan till att bara kunna stanna upp och vara i nuet. Jag vill kunna känna att jag kan se och uppleva något så vardagligt till det mest vackraste jag någonsin skådat. Tänk om detta var möjligt, tänk om jag helt enkelt kunde uppskatta något så enkelsidigt, som att vakna, äta, tänka, att kunna gå. Jag känner att vi kan nästan aldrig låta oss njuta, för det skulle kanske kosta oss tid, eller den intima delen man berör när man stannar upp och bara "är". Jag tror att vi är alldeles för rädda att möta den sortens framgång, för att den framhäver ett ansvar och styrka, som alla inte är beredda på att bära eller att agera med/på. Är detta sorgligt eller behövligt för en del? kanske, men för all del borde någon visa en att det finns andra möjligheter att ta vara på de få stunderna, som förgyller ens tid och rum. Vi människor har lätt att glömma vilken gåva vi själva har skapat oss, vi ser oftast bara det förgånga eller framtidens skapeler/skeden.

Jag vill dela med mig av ettt mycket lärorikgt citat, som får mig att tänka på andra tankar:

"Du har ditt vänsta ben i det förflutna och det högra benet i framtiden, och nuet är det som du pissar på". Detta citat är kanske inte det skickligaste eller det finaste, men den har ett stark intryck och påverkan till att göra dig medveten om vad du går miste om.

Våga hångla! våga släppa taget om kontrollen och flyg högt upp bland molnen. Du kan det, om du är villig till det.