Jag kan inte ens uttryck min frusteration eller ilska jag har mot mig själv... jag känner mig redan bortstött och avisad från mitt eget folk. Jag är tom och kall och jag finner ingen hopp. Jag kan inte ens förklara varför jag behandlar mig själv som jag gör just nu. Jag tillåter ingen komma mig nära längre. Varför kan jag inte få vara normal? är det så mycket begärt. Jag sviker om och om igen, tills den sista människan lämnar mig med tomhet. Jag är inte älskad utan jag är lämnad. Jag vet inte om någon kan nu för tillfället hjälpa mig och vara bojan i nöd. Jag känner mig så kall och övergiven och jag kan inte ens förklara det. Jag kommer väl alltid att vara den glatta människan utåt mot andra, fast jag i själva verket inte känner någon glädje längre. Det var länge sedan jag kände den djupa nedgång och mörker jag nu bemästrar mig med
förlåt mig jag är ingen perfekt människa, jag vill bara vara "normal".
