Något väldigt sorgset hände för två dagar sedan, då min pappas moster Gärdan hade gått bort.
Innan denna susning i örat var allt bra. Jag visste ingenting, allt var så bra, förrän min pappa berättade "sanningen". Jag vet att jag kommer att låta kryptisk, men för denna stund och händelse så fanns det inget förutom intet. Allt mer så tystande ljuden, ljuset blev allt mer dosigare. Det enda som kunde höras var sekunderna på klockan. Just i detta ögonblick så blev allt tomt och mer och mer betydelselös. Döden är för mig den intetsägande mannen, som sitter på bänken och väntar. Jag tror inte ens han vet riktigt själv vad han väntar på. Dödens man har ingen talan eller rättvisans lära. Vi ser honom som den gråa man han är, och som är fördömd och kärlekslös. Han tänder sin cigarr och tar en till två bloss, för att låta sitt öde glömmas bort ett tag. Hans närvaro finns överallt, speciellt där livet föds. Han är den gåtfulla mannen, som ingen kan identifiera med, endast hans karisma och lag får vi kännas vid. Är han en kall man, och ett hjärta av sten? nej! han följer bara den mask och arbete han är. Hans kyla kan vi alla känna och erkänna, dock är det inte vi som bestämmer när det är vår tur. Han besöker en gärna när det är mörkt och när REM-sömnen har tagit sin verkan. Det är Han, den sovande vålnaden. Och det är denna man vi alla känner till i andras närhet. Hans kyssar är kalla och tomma. Hans beröring är enbart en kall rysning och doning. Han anses av andra män, som den mäktigaste och styrande auktoriteten. Hans mask och förklädnad är täckt av intet. Hans lukt och seende är skenbar för gryningen. Ingen tid, ingen historia, för honom existerar ingen tid eller rum. Nuet är den enda ledande vägen även för den gråa mannen och hans vålnader.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar