Facklan berör och värmer mig, den finns på vintern.
Höstens blad är vinröda, de är mina drömmar.
Månen skymmer det sårbara.
Barnen skrattar, de ser lyckliga ut, de vet vem mannen är.
Vad vill de säga mig, skall jag lyssna, höra eller förstå deras tystnad.
Facklan står framför mig, den har ett skimmer av rödvinets färger.
Jag känner mig trimmad
Jag har bara ett löv att bevara,
Mitt Jag är inte längre barnet,
Mitt mål är inte drömmen.
Resignationens mörka tystnad skuggar mig.
Facklan slocknar långsamt.
Det ända jag har är barnen och en tändsticksask.
Låt mig förbli bladet som berör markens yta och trädets gren.
Låt mannen hålla om mig och berör mig med en tår.
Låt mig falla
Låt mig få bli fröets skörhet och barnets ömsidighet
-Annina Koch
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar