Stjärnan Lisa

Jag vet att det är inte den bästa tiden på dygnet att skriva, men jag vet att det finns en väsentlig del i det jag ska skriva om... Jag har tänkt en hel del på vad som sker i mitt liv just nu, och då menar jag mig själv och mitt liv. Jag har haft många drömmar att få uppfylla. Enda sedan jag var en liten flicka drömde jag om att få vara "normal" och ha ett vanligt liv, som mina jämåriga. Redan som barn kände jag mig utanför. Det fanns inte någon som såg mig den jag var. Alla trodde att jag var som "dem", ingen visste om min hemlighet. Jag var aldrig rädd för de, och de var mina vänner. De visste vem jag var och det jag är skapt för. Ingen kunde se eller höra mina vänners röster. De fanns bara för min åsyn. Men med tidens gång blev dem allt mer suddiga, och deras röster allt hesare. Jag hade börjat leva ett "normalt liv". För att bli en del av mina vänners liv förstod jag att jag behövde offra dem. Dessa "dem" var mitt liv, och de som såg vem jag var. Och de dömde aldrig vad jag såg och det jag var. Jag svek dem, för att få bära den mask och kostym, som skulle bli framtidens galler och skedjor. När jag avsade mig deras bekantskap, så försvann de för bit för bit. Och deras godnattsagor blev bara ett minne blått. Ingenting blev som förut, och då menar jag inget. Det enda som fanns i mitt huvud var "vem är jag, och varför är inte jag normal?"
Mitt pris att vara som de andra kunde kosta vad det ville. Ingenting var så mycket värt att få vara med de andra barnen. I början lyckades jag väldigt väl, men med händelserna och förändringen började mina masker att flagna. Och de kunde se hur jag egentligen var "skapt". Det var alltid för mig en risk att umgås med andra, eftersom mitt ljus avslöjade min förklädnad, och lögn. Men tillslut efter en lång och intensiv träning kunde jag hålla mina masker i schack. Och det fanns ingen aning om vad mitt leende sade egentligen. Priset var högt och smärtsamt. Ju längre jag bar på masken desto mer slutande jag att känna nåt. Livet blev allt mer grått, oh fler åskmoln hade tagit sin anda. Allt mer började det regna och allt fler pölar blev det.
Många nätter grät jag mig till söms. Ingen kunde ana att den lilla flickan var tom och ihålig inombords. Hennes leende hade hon kvar och kläderna hon bar var lika fina, som alltid. Men i hennes tystnad fanns det allt utom frid och glädje. Hon förstod nu vad hon hade gjort mot sig själv, men också mot sina vänner. De älskade henne precis som hon var, utan att vara normal. För de var hon helt perfekt och alla hennes år var ett överflöd i sig. Den flicka hon var hade förnekat allt till och med sin värdighet, för att passa in och bli accepterad av mina så kallade "vänner".
Hon bestämmde sig tillslut efter den smärta och olycka hon hade förankrat sig själv med att det var slut på hennes lidande förgått. Och att hon nu var villig att leva på "riktigt" med sina kära gäster, som besökte henne ibland, för att stanna vissa gånger. Flickan som hon var vågade nu att lämna sina tidigare bekantskap. Alla hennes masker hon hade burit på tog hon av sig, och tillät sig att lysa, som den stjärna hon en gång var.
Efter många år efter en lång väntan kom hennes vänner för att hämta henne hem. Hennes resa hade nu varit fullbordad och det var dags att skina ut sin historia och kunskap över himmelen. Hennes hjärta var hel igen och den lös över hela stjärnhimmelen, för att påminnas om den flicka hon en gång var.