Jag vet inte hur jag ska beskriva eller ens förklara. Tiden vandrar mellan sekunder och minuter. För varje ögonblick kan du gå miste om ett under. Under kan beskrivas, som något tillfälligt, eller något ovanligt. Varför jag skriver eller ens förklarar detta kan bero på att jag också känner en längtan till att bara kunna stanna upp och vara i nuet. Jag vill kunna känna att jag kan se och uppleva något så vardagligt till det mest vackraste jag någonsin skådat. Tänk om detta var möjligt, tänk om jag helt enkelt kunde uppskatta något så enkelsidigt, som att vakna, äta, tänka, att kunna gå. Jag känner att vi kan nästan aldrig låta oss njuta, för det skulle kanske kosta oss tid, eller den intima delen man berör när man stannar upp och bara "är". Jag tror att vi är alldeles för rädda att möta den sortens framgång, för att den framhäver ett ansvar och styrka, som alla inte är beredda på att bära eller att agera med/på. Är detta sorgligt eller behövligt för en del? kanske, men för all del borde någon visa en att det finns andra möjligheter att ta vara på de få stunderna, som förgyller ens tid och rum. Vi människor har lätt att glömma vilken gåva vi själva har skapat oss, vi ser oftast bara det förgånga eller framtidens skapeler/skeden.
Jag vill dela med mig av ettt mycket lärorikgt citat, som får mig att tänka på andra tankar:
"Du har ditt vänsta ben i det förflutna och det högra benet i framtiden, och nuet är det som du pissar på". Detta citat är kanske inte det skickligaste eller det finaste, men den har ett stark intryck och påverkan till att göra dig medveten om vad du går miste om.
Våga hångla! våga släppa taget om kontrollen och flyg högt upp bland molnen. Du kan det, om du är villig till det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar