Dem vi ser som främlingar.

Folk, en massa av folk, och det bästa med det är att dem alla är unika. Det finns ingen som är lik den andra, alla har sitt eget Jag. När jag tittar på dessa människor ser jag vilken unik "ras" vi alla är, och det gäller detsamma med djuren. Varje ansikte och kropp har sin egen historia, och det är det som är så mäktigt och fulländat.

Vi bör vaka över och vara tacksamma för den flock vi är och har. Människan kan både vara "god och ond", men i min värld finns det inga "onda", utan det är handlingarna, som är tankelösa, och egoistiska. Det är verkligen så sant att det som finns kvar efter rädsla är kärlek till en annan människa eller till den man håller kärt.

Vi består bara av två tankar i slutändan; rädsla och kärlek. Och vi bör bli mer medvetna om det. Om vi slutar urskilja att vi lever olika liv och är olika varelser, så kommer vi förmodligen kunna känna kärlek för en främlig. Detta kan jag lova er, för det var det som hände mig idag när jag kom till Sandsborg.

Alla dessa människor som jag mötte var så otroligt vackra och jag kunde bara känna värme för de, fast jag inte kände dem, eller visste om deras bakgrund. Jag kunde se att jag var en del av de och dem en del av mig. Alla dessa skildringar blev bara luft och hade ingen betydelse alls. Jag kunde se att jag inte längre var ensam, fast jag ändå gick där själv, utan jag kände mig tillhörd. Jag var en del av människoflocken. Jag var en del av vårat samhälle, och den moderjord vi alla lever på.